Spin-off

Vi läser en bok. Högläsning. Det är fina grejer. Boken heter En enda kväll och är skriven av Mats Berggren. Den handlar om en enda, dramatisk kväll i tre ungdomars liv. Texten ger oss möjlighet att samtala om så vitt skilda ting som självmord, huruvida pengar och rikedom i sig självt gör någon särskilt lycklig egentligen, kan man verkligen se på kläderna om någon kommer från södra eller norra förorterna och en del annat. Som till exempel Frida Kahlo som spelar en viss roll för en av bokens huvudpersoner. Vi pratar om henne, om hennes liv och hennes konst och nu har vi letat upp en av hennes verk, som skildras i boken, skrivit ut det och satt upp bilden på anslagstavlan tillsammans med ett fotografi av konstnärinnan själv.

Allt som allt en skön lektion och en fin utgångspunkt för nästa.

reflektion kolon

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag skulle ju skriva flitigt här, var tanken. Därav blev det inte särskilt mycket. Men skam den som ger sig...

Fr o m den här veckan har vi eleverna på plats! Det känns fint. En skola utan elever är sannerligen en rätt trist plats. Med eleverna kommer inspirationen, arbetsglädjen och... magin!

Jag tänkte skriva lite om att tända eldsjälar här, men det får bli när jag har lite mer tid att utveckla ämnet. Nu bär det strax iväg ut på Grimstafältet för grillning, brännboll och andra gemensamma aktiviteter.

Tjingeling!

Nå.

Nu är den då äntligen här; min efterlängtade semester. Jag återkommer med nya, flitigare, skrivtag efter den. Tänker jag. Ha en skön sommar!

Semestertjänst eller ferie/uppehållstjänst - ?

Jag sitter i skrivande stund vid mitt skrivbord på jobbet. Eleverna har sedan länge lämnat skolan för ett skönt och välförtjänt sommarlov. Fram tills ungefär nu har jag inte haft så mycket fundringar kring semestertjänsters vara eller icke vara. Men nu... nu börjar jag bli mycket betänksam. Jag har inget att rätta och höstens planering är sedan länge avklarad. Ändå måste jag vara här på jobbet och försöka se flitig och effektiv ut... Det byggs om här. Vi möblerar om. Men så väldigt mycket kan liksom ändå inte göras. Hantverkarna ska göra sitt. Jag har långtråkigt och det känns väldigt konstigt att sitta och läsa [skol- och arbets]relaterad literatur här. Det skulle jag göra bättre och skönare hemma på balkongen, i en skuggig och lummig park eller på badstranden. Faktiskt.

Förespråkare för semestertjänster argumenterar med att man ju har möjlighet att välja när man vill vara ledig och att det anställs vikarier för dessa ledigheter. På det svarar jag... jaså? Jag var "tvungen" (citationstecknen kommer sig av att min rare och lyhörde chef givetvis inte på något vis hotat mig...) att ta ut mins semester under de veckor skolan faktiskt stänger helt... Där small alltså fyra av mina semesterveckor utan att jag fick ha särskilt mycket säg om det. Även i övrigt bör semestrar tas ut när eleverna är lediga. Detta till trots tog jag ut några dagar veckan innan avslutningen. Bidde det någon vikarie då? Ånej - kollegorna fick backa upp...

Jag vill påpeka att detta inte är någon kritik av min arbetsgivare - som jag tror försöker lösa allt på bästa vis - utan mer av själva anställningsformen. Jag tycker det funkar uselt helt enkelt. Jag sitter bara och känner mig frustrerad. Jag vill ha ferietjänst igen!

Någon annan som har erfarenhet av detta?

Long time no write

(Liten bäck)

Jag var på en spännande temadag, på Tensta gymnasium, i måndags. Den handlade om "Ungdomars vändprocesser" och föreläsare var Stig-Arne Berglund, forskare vid Umeå universitet. Han presenterade inga revolutionerande nyheter, men gav oss många goda berättelser och bekräftelse på det jag (och många andra) länge vetat; det som i huvudsak är avgörande för att en [ung] människa ska göra ett positivt lappkast i sitt liv, är mänskliga relationer. När en ung människa ska berätta om den process som ledde fram till att h*n bestämde sig för att låta sitt liv ta en ny och bättre vändning finns det en gemensam nämnare för de allra, allra flesta; ofta, ja nästan alltid, handlar det om ett förnamn. Förnamnet på en granne, en släkting, en lärare eller någon annan som verkligen brytt sig, som aldrig slutat tro, som hela tiden vetat att förändring är möjlig, som ställt upp, satt gränser, kramat, hjälpt eller bara varit snäll...

Vi har nog alla någonstans i livet mött en människa som inspirerat oss - kanske utan att vi ens tänkte på det just då. Själv har jag mött flera sådana. Jag minns t ex fortfarande Jan Sandberg, min SO-lärare som jag hade i åttan och nian, på Tångaskolan i Falkenberg. Förutom entusiasm för och gedigna kunskaper i sina ämnen så såg han oss, pratade med oss som vuxna och lyssnade på oss. Han välkomnade alltid en intressant diskussion, även om det troligen gick ut över hans lektionsplanering (inser jag nu, när jag själv har samma yrke). När jag skärskådar mig själv ser jag hur han varit viktigare för mig än många andra, vad gäller förhållningssätt - ja, kanske t o m för mitt yrkesval. Det får han aldrig veta...

Vem, eller vilka, har gjort avtryck i ditt liv, inspirerat dig och varit betydelsefull på lång sikt?

Vi fick lyssna till några av alla de hundratals berättelser som Stig-Arne samlat på sig genom år av forskning kring unga människor och vad det kan vara för mekanismer som gör att en ung människa på glid vänder om och tar tag i sig själv och sitt liv. Dessa berättelser är superviktiga. De är viktiga för dem som berättar dem, då de hjälper dem att begripa sig själva, utveckla positiva självbilder, skapa sammanhang och strukturera upp det som hänt. De är också viktiga för dem som lyssnar till dem eftersom de inspirerar, uppmuntrar, motiverar och sporrar både unga människor som påbörjat sin egen vändprocess och oss som på alla möjliga olika håll, professionellt eller helt privat, möter och jobbar med dessa ungdomar. Alla försöker finna/skapa en mening med sitt liv - tro inte annat. Allt är således möjligt, en del saker tar bara lite längre tid...

Stig-Arne pratade också lite om ekonomi. Verksamheten jag jobbar i är en ganska dyr historia, om man bara ser till den enskilda pengapung ur vilken utgifterna bestrids. Men om man lyfter perspektivet en smula och istället ser det som en samhällsekonomisk investering i unga människors liv och framtid blir bilden en annan. På ett ganska enkelt sätt visade Stig-Arne hur varje enskild ung människa som inte fastnar i en "marginaliserad livsstil" utan istället får hjälp och stöd till ett vanligt liv, blir en grym samhällsekonomisk vinst! Nu tar jag följande exempel lite ur sitt sammanhang (men den som vill läsa vidare kan kolla upp rapporten Det är bättre att stämma i bäcken... av nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog) men med ganska enkel matematik (sådär så att t o m jag begrep) visade han hur en (1) "förhindrad" narkotikamissbrukare i reda pengar ger driften av en ungdomsmottagning i 8 år (50 000 besök) eller en skolkurator för 43 000 barn.

Frågan "Vad får det kosta att rädda en människa på glid?" bemöts lämpligen med "Vad kostar det att låta bli?"...

(Brusande å)

Uppbrott

Nästa vecka börjar jag ett nytt jobb. Jag lämnar min lantliga (hmm... nåja...) högstadieskola för att börja arbeta på ett speciellt IV-program, i Tensta. Stockholm. "Spännande" är ett understatement. Detta får jag återkomma till.

Det som känns mest just nu är ändå uppbrottet från alla mina sköna kollegor och härliga elever på Bjurbäcksskolan. Sentimental som jag är blir jag ju helt vek och tårögd när en hel sjua vill tacka för att de tycker att religionskunskap har blivit ett roligt ämne och vill gruppkramas hejdå... när kollegor kramar om mig... ger mig små presenter... önskar mig lycka till... Det är många små, fina relationstrådar som ska töjas ut, och några brista, vid en sådan här skilsmässa.

Många varma tankar vill jag ge till alla här... för breda leenden, hårt arbete under lektioner, många skratt, stöttning och uppmuntran, för goda råd och glada tillrop, för feedback, för allt jag lärt mig under mina år här, för att ha fått dela elevers framgångar, för värme och gemenskap. Och kaffe. Jag säger som Bob Hansson: "Vad är en människa utan kaffe och gemenskap?"

Kärlek till er alla!

Verklighetsförankring?

På insändarsidan i måndagens (9/2) SvD stod följande att läsa:

"Sex och alkolhol i de nationella proven
Min 15-åring i klass nio har nu tillsammans med elever i hela landet skrivit nationella prov i svenska. Med intresse har jag tagit del av de litterära texter som förelagts dem att analysera.

En krönika är skriven av Emma Hamberg. Hon uppmanar ungdomar att vara ute hela natten. 'Okej, det slåss oftare med knivar, men i gengäld så slåss det mer sällan med trubbiga föremål...' är hennes argument. 'Samma sak gäller tjejer i mörka parker. Om hela parken var full av tjejer skulle det bli en skön stämning där...' vilket, resonerar Hamberg, skulle minska antalet våldtäkter.

I en dikt av Lars Winnerbäck får ungdomarna läsa: 'Vi tar en drink, vi tar en till... och det enda jag vill är att gå… Hem med dig...'

I intervjun 'Grabbarna gibbar hela natten' presenteras den häftiga känsla unga nätverkslirare får som kan konsten att vända på dygnet. I princip är de vakna och spelar krigsspel dygnet runt på helgerna. Så konstateras att ”...det tar fram till mitten av veckan att ställa om dygnet helt. '...jag missade allt och läraren såg missnöjd ut.'

Provet är sammanställt av Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, på uppdrag av Skolverket. Jag undrar: Med vilket syfte väljs texter som ska locka elever till alkohol och sex, utsätta sig för risker i mörka parker och försaka skolarbetet till fördel för nattligt 'gibb'?

Nnnnnn Nnnnnnnnnn Vallentuna"

Bortsett från det faktum att texthäftet enbart ska användas i skolan (de är väl fortfarande sekretessbelagda såvitt jag vet?) och man kan fundera över hur den engagerade mamman fått tag på det så finns det ändå en del saker att kommentera i detta inlägg, tycker jag.

Är det verkligen så att elever lockas till alkohol, sex och sena [ute]nätter av de här texterna? Utefter den erfarenhet jag har, från mitt dagliga arbete, är detta redan de flesta ungdomars verklighet. Något de själva gör, eller diskuterar med kompisar, läser om och/eller ser på filmer och teveserier. Hur många kollar inte på t ex Andra Avenyn, bara? Utan att säga något om serien i övrigt har den ju sin fair share av det mesta man helst inte vill att ens unge ska råka ut för...

Att i skolan läsa dessa texter och tillsammans samtala om dem är nog snarare en öppning till djupare reflektioner och diskussioner - sådant man kanske inte alltid pratar om hemma. En möjlighet att prata om sådana här saker - om sin verklighet - med vuxna. Läraren har möjlighet att lyfta fram texterna och diskutera dem som de är men också föra upp resonemanget på nivåer som handlar just om att låta sig påverkas... vad konsekvenserna kan bli av ett visst val av beteende ... Vad är rätt? Vad är inte bra? Hur ska man göra? Hur gör man? Ad infinitum...

Kursplanen i svenska för grundskolan säger, under rubriken Ämnets karaktär och uppbyggnad, att:

"Skönlitteratur ger kunskaper om barns, kvinnors och mäns livsvillkor under olika tider och i olika länder. Litteraturen ger också perspektiv på det nära och vardagliga. Såväl det gemensamma utbytet som den individuella erfarenheten i arbetet kring litteraturen bidrar till att ge svar på de stora livsfrågorna.

I arbetet med skönlitteratur, film och teater i ämnet svenska kan skilda kulturella erfarenheter mötas och eleverna ges möjlighet att utveckla ett eget förhållningssätt till kultur och kulturella värderingar." (Fetstilen inlagd av mig.)

Detta är en del av skolans dubbla uppdrag; kunskapsuppdraget och värdegrundsuppdraget. Hur ska vi kunna leva upp till den senare delen av uppdraget om vi hela tiden ska väja för den verklighet våra ungdomar befinner sig i? Hur ska vi kunna vara trovärdiga om vi, för våra unga, presenterar ett samhälle som de inte känner igen sig i? Hur ska man kunna föra resonemang kring exempelvis etiska frågor, samhällsfenomen, nyheter och kultur om vi undviker verkligheten? Den finns ju där ändå 24/7 och det värsta vi kan göra är att sticka huvudet i sanden - eller ännu värre; försöka trycka ner våra ungdomars huvud i den...

Kanske något för både föräldrar, och säkert en del i skolans värld, att fundera över? Kanske rentav börja prata med ungarna om det?